”Lappland är kontrasternas land. Här mötte oss en betagandesyn i det trolska nattljuset. På en vidsträckt äng med kortgräs växte det tätt med smörbollar i sin fräschaste blomning. När vi kom över krönet, skrämde vi upp en fjällräv, som slank iväg mellan blommorna. Närmare älven blev terrängen mera myrslänt och här fanns en hel rad med palsar, stora bruna torvkullar med ständig tjäle”. (Carsten Lorange. Fluga i vildmark 1959).
Kiruna kommun inhyser några av världens bättre harrområden. Ett sådant område är det mångomsjungna Sandåslandet, den karga sandlåda dit vi alla längtar.
Modersjön är Rostujávri, i vars sköte bland andra Rostuätno och norska Rosta elv föds. I förlängningen ger sjön liv åt de flesta rinnande vatten i området och är den naturliga källflödessjön till nedströms liggande Lainioälven och Torneälven.
Om vi följer flugfiskeparadiset Rostuätno söderut finner vi att den så småningom rinner ihop med ett annat intressant harrvatten på Nordkalotten, nämligen den från väster kommande Tavvaätno. Tillsammans med Rostuätno bildar denna ån Torneälvens klassiska biälv Lainioälven.
Sandåslandet är det samlande namnet för hela det karga land som inramas av Tavvaätno och Pirtimysjokk i söder, sjöarna Korvejávri och Kiepanjávri i väster, Rostuätno i öster och Kummaätno i norr. Landskapet kännetecknas av låga fjäll, luftiga hedar, sköna sandåsar och nästan oändliga myrar.
Karaktärsdraget är de väldiga mängder med sand som finns i omgivningarna, säkerligen en rest efter en forntida glaciärälvs vildaste och mest välgörande framfart.
Landskapet är vidlyftigt och relativt platt. Sanden dominerar, likaså voluminösa videregioner. Därför att det viktigt att man planerar sin fiskeresa, både utifrån utrustningen men också med tanke på landskapets skiftande karaktär. vandra gärna på sandåsarna och torrare delar men undvik videt. Växtligheten kan sinka framfarten och ställer oftast till med den hel del förtret. Idag finns också vegetationskartor över många områden på fjälltrakterna.
På den magnifika tundran i den allra nordligaste delen av Svenska Lapland ligger den berömda vildmarkscampen Rostujávri. För många förknippas Rostujávri med rödingfiske på is i april, maj, juni och flugfiske efter harr, öring och röding under sommarperioden. Sjön med omkringliggande fjällandskap är orörd vildmark i väglöst land. Här finner du sandglittrande harrströmmar och rödglänsande rödingar. Ingenstans kan själen få sådan ro som i Rostujávri.
Sjön kan sägas vara hjärtat av Sandåslandet, en pulserande sjö som ger liv åt det omkringliggande landskapet. Ur denna rinner Rostuätno, som i förlängningen är ett av många biologiskt viktiga källflöden till nedströms liggande Lainioälven.
På den sydöstra sidan av Råstujávri ligger den berömda fiskecampen. På plats finns ett fint boende, en bastu och båtar att hyra. Långedragsfisket efter röding från båt är vanligt förekommande på sjön.
En mystifikation med Rostujávri är att sjön är vattendelad, ett konstaterande som gör att den avvattnar två världshav. Rostuätno rinner ner i sydost och hela vattenflödes avslutas med Torneälvens nerfart i Bottenviken. På den andra sidan, en bit in i Norge börjar Rosta elv, en fin liten fjällälv med goda bestånd av harr, öring och röding.
Älven rinner mot den norska kusten, och någonstans på vägen blir den laxförande och kallas då för Målselv. Därefter är det inte långt kvar till Atlanten.
I Rostujávris ostligaste del påbörjar Rostuätno sitt lopp. De första strömmarna och forsarna ner mot det stora selet Härkejávri erbjuder trevliga fiskeplatser, både för flug- och spinnfiskaren. Eftersom området ligger så pass nära huvudsjön finns också stora chanser till nappatag med rödingen.
Vid fiske i Härkejávri bör man veta var kvoteringssträckan börjar. Rostuätno har ett stundtals skapligt bestånd av öring och kan sägas vara det öringtätaste vattendraget på Sandåslandet. Därtill finns naturligtvis ett gott bestånd av harr. Den i norr liggande kvoteringssträckan söker man speciellt tillstånd på. Den första sträckan är kvoterad varför man bör kontrollera föreskrifterna.
Jokken har en växlande karaktär av sel och strömmar. Landskapet består av en fin kompott av stenig mark, sandåsar och vide. Nedströms öppnas det tillåtna fisket ner mot Greningen, det vill säga platsen där Rostuätno möter Tavvaätno och bildar Lainioälven. Jokken är väl lämpad för flugfiskaren, vilket i och för sig alla jokkar på Sandåslandet är.
Ett par mil söder om Rostujávri finns harrjokken Tavvaätno. Jokken är 26 kilometer lång och består av två geografiska delar. Dels den övre mer tundralika trakten med jättelika sandåsar med mellanliggande videregioner. Tavvaätno börjar sitt lopp ur två mindre jokkar, dels Päkkejokk och norr i från kommande Korvejokk.
Bägge jokkarna är steniga och delvis strida, framför allt slutdelen av Korvejokk. Harren är den dominerande arten men det förekommer också en del öring, framför allt i Päkkejokk.
Päkkejokk kommer egentligen ur den jättelika sjön Kiepanjávrioch rinner på sin väg genom sjön Päkkejávri.
Korvejokk kommer från den norr om liggande Korvejávri och kan indelas i två avdelningar. Dels sträckningen från Korvjávri ner till Sinutluobbal och därefter sträckningen ner till sammanflödet av Tavvaätno.
Nedströms Sinutluobbal finns en bro över jokken och där rinner också Skitsejokk. Förr kallades jokken Skitsekallajokk och har röding i de övre delarna mot de jättelika Tjuolmajávrisjöarna.
En kilometer nedströms Korvejokks inflöde, i början av Tavvaätno, rinner nästa bäck ner från norr. Det är tvillingjokken till Skitsejokk, den möjligtvis än mer tungvrickande Ittetjuolmajokk. Numera kallas den kort och gott för Ittejohka. Bägge jokkarna är känsliga för vattenförändringar och kan, vid ihållande torka, få lågt vatten. Även i Ittejohkas övre delar kan, vid lämplig väderlek, inhysa röding. Huvudpolulationerna i alla bäcksystemen är harren.
Tretton kilometer nedströms Tavvaätnos källor rinner den större jokken Harrejokk ner. Vattendraget har ett gott bestånd av harr och har sitt ursprung nästan ända upp mot Rostujávri.
Vissa mindre biflöden finns vilka kan erbjuda ett och annat av intresse för sportfiskaren. Jokken kan indelas i två avdelningar, där den norra rinner på fast mark. Strömmarna, som avlöses av sel, består av sand eller sten.
De nedre delarna, nedströms den lilla jordnötsformade sjön Buljitjavri, är mer sank och delvis svårforcerad. Framför allt den vidlyftiga myren Tavvavuoma ner mot sammanflödet mot Tavvaätno.
Sandåslandets många jokkar är relativt grunda och en fiskare hittar alltid något lämpligt vadningsställe för övergång.